Music for life

Med Marilyn Manson, Johnossi, The Hives, Green Day, The Sounds och den allra hårdaste Lars Winnerbäck på näst högsta volym i öronen sprang jag. Jag sprang tills jag, bokstavligt talat, inte orkade ta ett enda steg till, vilket tog ungefär ett varv runt Vimmerby stad. Hur fort jag sprang är lite svårt att säga, jag springer oftast i takt till musiken. Och om det kommer en riktigt riktigt bra låt kan jag springa hur fort som helst. Jag hör inte världen runt omkring, jag hör inte mina egna andetag, jag hör inte mina steg och jag hör knappt mina egna tankar, vilket är det bästa av allt. Det var alldeles för länge sedan jag bara sprang och sprang och rensade huvudet. Varje gång det är länge sedan jag sprang och jag springer igen, kommer jag på hur kul jag tycker att det är. Om jag verkligen verkligen vill så kan jag nog springa hur långt som helst, nästan inget kan stoppa mig. Inte regn, kyla, kramp, mjälthugg, andnöd - ingenting. Det enda som jag möjligtvis behöver är mat (alltså att jag har ätit hyffsat ett tag innan) och MUSIK. För utan musik kommer jag inte så långt. Det går, men det går långt ifrån lika bra som med musik och det är nästan inte kul överhuvudtaget. Hur som helst. Det var underbart att springa idag och jag är extremt glad över att jag verkligen gjorde det. Jag hade precis bestämt mig för att jag inte skulle springa och hade lite ångst över det. Men tack vare att det inte funkade att bränna skivorna så sprang jag ändå. Så all skit för nog oftast nåt bra med sig.