Ny kategori!
2009-07-15 @ 16:19:07Ni som känner mig kanske har undrat var alla bilder på Lars Winnerbäck från festivalen är. Om ni inte har undrat så får ni veta det ändå. Bilder och annat underbart om my one and only kommer nu, i min nya kategori- Lell & Lasse. Enjoy!
Första spelningen var ju på onsdagen, då det var en återförening med Lasses gamla band Snoddas. Jag var tyvärr inte där eftersom att jag inte hade någon sån biljett, men rykten säger att det var riktigt jävla bra. Min första syn av Lasse i år var iallafall i Teaterladan på torsdagen. Vi kom dit en halvtimme innan och då var det säkert hundra meter kö utanför. När dom öppnade blev det rätt hårt tryck och på nolltid var den lilla ladan full. I tidningen stod det att det även stod flera hundra utanför under hela konserten. Konserten ja, den var helt magisk. Det var aukustiskt, intimt och väldigt känslosamt. Therese och jag stod mitt i klumpen och skrek allt vad vi hade till de allra underbaraste balladerna. Jag grät i slutet också, för övrigt.
Den andra spelningen var på fredagen på Pampas. Först var jag rätt ensam, hur man nu kan vara det bland flera tusen, men sedan kom Maria och räddade mig. Vi tog oss in i massan och hoppade, skrek, sjöng och njöt. Denna konsert var med ett rock-band och de spelade som förstått de mer rockiga låtarna. Stämningen var underbar och tempot högt, så det hann inte riktigt bli så känslosamt att jag grät denna gång. Men konserten var perfekt.
Sista kvällen. Sista Lasse. Största scenen. Extremt många tusen i plubliken. Maria och jag, längst fram. Gudomligt. Denna spelning innehöll verkligen allt, precis allt! Gamla låtar, nya låtar, en helt ny låt(!), rock, ballader, skrik, sång, lycka, tårar, trängsel, en rörd Lasse, en jätteglad Lasse, Om du lämnade mig nu med Anna Stadling, ja allt helt enkelt. Och det var helt perfekt. Under sista halvan av konserten tror jag vi där framme upplevde samma sak, samma underbara känsla. Vart jag än tittade, tårar. Alla grät och jag vet ju precis varför. Men jag kan inte förklara det. Lyckan fullbordades i det allra sista när ett hav av konfetti och plektrum exploderade över oss. På plektrumen stod det LARS WINNERBÄCK SÅNGBOK OCH NYTT ALBUM RELEASE 21.9. Jag kunde inte sluta le. Alla tre konserter har varit perfekta och obeskrivligt underbara, på tre olika sätt. Jag kan inte säga vilken som var den bästa, men om jag måste, så var den sista på Hawaii något LITE extra.
Tack för att du finns, Lars Winnerbäck. Du gör mitt liv, på något vis, lite bättre.
