Vare sig man vill eller inte...

Så går ju livet vidare. Det har gått en vecka sedan du försvann från oss. Just då trodde jag den natten skulle vara det värsta, men det är ännu värre att känna saknaden. Dina små gula hårstrån sitter fortfarande fast på alla kläder. De vill inte försvinna och inte tomrummet som finns heller. Tror inte det finns någon värre känsla än när man börjar förstå att man aldrig aldrig aldrig aldrig någonsin igen får träffa någon. Det är en sjuk känsla och jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att mista sin syster, pappa eller mamma. Ofattbart.