I hope you had the time of your life

2009-10-13 @ 09:50:19Green Day, Globen 11 oktober 2009

Så fort jag klev in i Globen fylldes jag av ett stort lyckorus. Jag kände redan då hur jag rös i hela kroppen. Jag fick stå och vänta en stund innan de öppnade till läktaren. När jag stod där i chocktillstånd och i försök att förstå vad det var jag skulle få uppleva kom en säkerhetsvakt förbi. Han öppnade en röd dörr och gick in. Under den knappa sekund som den röda dörren var öppen hörde jag Billie Joe Armstrongs röst heya och sedan sjunga en snutt och spela på sin gitarr, Tré Cool slå på sina trummor och Mike Dirnt spela på sin bas. Mitt hjärta började klappa så fort att jag knappt inte hann med och jag kände varenda pulsslag i hela min kropp. Och det var bara en mycket liten del av soundchecket.

När jag väl satt på min plats, sektion B7, rad 17, plats 44, fortsatte känslorna att flöda. Jag rös, frös, darrade och var allmänt chockad. Jag satt i Globen och var på väg att uppleva något utav det bästa någonsin. Det visste jag redan då. Men jag hade inte en aning om hur bra och hur helt otroligt obeskrivligt det skulle komma att bli. Ärligt talat är jag inte säker på att jag vet det nu heller. Konserten var helt underbar och jag hade aldrig föreställt mig att det skulle vara så bra. Det är något obeskrivligt; att få se sitt absoluta favoritband att stå på en stor scen, göra det de är bäst på och bara vara där. Att få vara där, njuta och uppleva det bästa man kan uppleva som fan. Att få sjunga "Boulevard of broken dreams" med 13 499 andra lyckliga Green Day-fans. Att få se och höra Billie Joe rapa i mikrofonen inför en tyst, förväntansfull glob. Att få se en kille sjunga sin favoritlåt på scen tillsammans med sin idol, för att sedan slänga sig ut bland publikhavet. Det är konsert, och jag älskar det lika mycket varje gång. Denna konsert var utan tvekan den bästa jag varit på någonsin. Det sista jag hörde av Billie Joe var "I hope you had the time of your life" och ja, I had the fucking time of my life.

Jag var som i trans i 2 timmar och 25 minuter. Men när bandet lämnade scenen för sista gången och ljuset tändes, blev jag riktigt ledsen. När jag satt i bilen på väg hem kom tårarna. Så jag satte hörlurarna i öronen och drog på lite Green Day.

Här kommer lite bilder, förhållandevis rätt bra ändå, tycker jag.