jag kände för att skriva något fint. något att gråta till, eller skratta till, eller bara le lite fruset till. men det går inte. någonstans i mitten på mina fingertoppar stannar de flödande vackra orden om blå frusna sommarläppar (efter ett iskallt nattdopp i sjön), om iskalla blickar som förstör, om försvunna festivaler som tidigare varit fyllda av glädje och musik och om kärlek. Kärleken är det största vi har. trots det trängs de hellre i mina fingertoppar än att sägas. skrivas. och tänkas på. de förblir i det tysta. då slipper alla veta och ingen fråga. precis som det ska vara. singular.