Ibland är det hårt

Ja, för mitt liv här i utlandet är inte alltid en dans på bardiskar. Sedan förra veckan han jobb varit det enda som funnits i mitt huvud. Okej nu ljög jag. En stor del går åt att stilla den eviga saknaden av min lillebror och lillasyster, övrig familj och vänner så som Linnea Ericsson och Alfred Svensson. Ibland vet man inte vad man har förrän man inte har tillgång till det längre, och det har jag verkligen känt nu på senaste tiden.

Jag visste att jag skulle sakna alla innan men jag trodde aldrig att det skulle bli så fruktansvärt mycket stundvis. Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Mest av allt skulle jag vilja gosa ner mig i min säng och efter det spendera veckovis med alla jag saknar. Jobbet är tufft. Trodde aldrig ett säljjobb skulle vara så svårt och krävande. 6 ynka timmar känns som en evighet och fritiden flyger iväg. Dock sålde jag lite idag och det kändes bra. Trots allt.

Sammanfattningsvis; jag saknar lille Jason, pappa Pär, moderkaka, min kriminella lillasyster, BögLinnea, Alefredo, sumseven, min farfar/bästa kompis, farmor, min svarta katt Mödramii, min fluffiga säng, filmjöööölk, att köra bil fort som fan genom skogen med hög musik, att springa/gå på något annat är betong, att gå på stan utan att någon gubbe raggar loss, Cielo och mitt tysta, ensamma, läskiga, stora och rödsvarta rum. Oj! vad jag skulle vilja vara hemma just ikväll. Men man ska inte klaga, jag har det som sagt mycket bra här också och ibland kan det nog vara normalt med hemlängtan. Eller har jag fel?

Ses den 17 December! Då blir det reunion och jag längtar dit. Godnatt älskade Sverige.