Vidrighetens höjdpunkt

I tisdagsmorgon, 05.59 för att vara exakt, var det vidrigaste klockslaget jag någonsin varit med om. Avsked är hemska. Det var värt att komma hem och uppleva de bästa dagarna i mitt liv men det var destu värre att åka tillbaka. Jag borde ta vara på tiden mer än vad jag gör men HUR gör man det när man saknar någon så man nästan dör. Idag har Jocke och jag tre hemska och underbara månader tillsammans. Lite därför jag beklagar mig lite extra. Man vill ju vara i samma land åtminstone. Dessutom har jag inte riktigt hunnit inse att jag vaknade upp från en 19 dagars underbar dröm. Här kan ni få se en pytteliten del av hur den såg ut: