Män hjälper inte till

Hej och hå. Bloggandet är inte särskilt roligt längre, eller vad tycker ni? Nåväl, jag slänger in ett litet inlägg då och då för sakens skull.

Fyra veckor i skolan har gått. Fyra fantastiska veckor. Fyra späckade veckor. Fyra stressade veckor. Fyra nervösa veckor. Framför allt har det varit fyra skitroliga veckor.

Nästa vecka har vi vår (a) första tenta (or). På måndagen har vi en så kallad dugga. En dugga är en tenta fast billigare för skolan. Fråga mig inte hur. På torsdag har vi vår första tenta. Där i mellan ska vi layouta och lämna ett reportage.

Allt har än så länge gått bra. Från lärare har jag fått höra väldigt fina saker som har gjort mig glad i hjärtat. Saker som att jag har skrivandet i blodet, att jag är en duktig skribent, att det märks att jag vet hur jag ska hantera det journalistiska skrivandet etc. Jag blev oerhört glad, för journalistiskt skrivande är ingenting jag är van vid. Tidigare har jag läst kurser i kreativt skrivande till exempel och skönlitterärt ligger så långt ifrån journalistisk man kan komma. Så det känns skönt!

Jag börjar känna mig mer hemma i Stockholm. Jag har en fantastisk sambo. Han ställer alltid upp och diskuterar med mig när jag har fått fnatt. Jag har tydligen ärvt pappas "diskussionsådra". Han är en jämställd karl. Jag brukar tänka på det ibland, när jag ser diverse facebookstatusar eller läser något knäppt i en blogg som handlar om mat/disk/städ/latapojkvänner/lataäktamän etc. Utan att generalisera brukar det sällan stå någonting om hushållet i mäns statusar/bloggar. Inte för att man behöver skriva om det, nej, snarare tvärtom. Jag undviker gärna att läsa om andras disk. Men, min poäng var, varför gör kvinnorna den större andelen i hushållet? Jag skulle aldrig få för mig att göra mer än Marcus bara för att jag är kvinna. Aldrig någonsin. Jag kan sträcka mig till att göra mer än honom om jag hade varit arbetslös och gått hemma och drällt hela dagarna eller dylikt, men när båda partner i ett förhållande jobbar eller pluggar, då ska banne mig båda göra lika mycket. Punkt. Nu blev det här en lång utsvävning, men jag brukar bli oerhört irriterad på att läsa om sådant. Kvinnor ska inte acceptera mer att göra i hushållet.

Slutsatsen är att jag och Marcus gör lika mycket hemma, vilket jag är oerhört tacksam för. Hade han inte gjort lika mycket som mig hade jag ändå inte accepterat det, så det är egentligen inget att vara tacksam över. Män ska inte "hjälpa till" utan de ska "göra". Hjälper till gör man inte i sitt eget hem, lika lite som man är barnvakt åt sina egna ungar.

Jaha, vad vad det ni ville läsa om nu igen?

Hmm, nej, intressantare än såhär kunde det inte bli. Nu ska jag återgå till tentapluggandet.

En minnesvärd kväll då Marcus plötsligt fick kvinnliga vibes och bar peruk.