Talk to me

2009-10-22 @ 20:55:44Idag har det varit en ganska vanlig dag, och samtidigt väldigt ovanlig. Den har innehållit ovanligt mycket känslor och spontant djupa samtal. På svenskan när jag, Cicci och Ina skulle diskutera det muntliga nationella provet, kom vi helt plötsligt in på väldigt känsliga saker. Vi pratade om allt från skilsmässor och förluster till julafton och Kalle Anka. Det var väldigt allvarligt ett tag, men samtidigt helt underbart. Det är sånt som gör ens vänner till de allra bästa; när man kan sitta i ett äckligt grupprum i skolan och prata om de mest privata sakerna under lektionstid. Det är därför vi är så bra. Detta gäller ju självklart hela Sumseven, det kunde varit vilka som helst av oss som satt där, eller allihopa, jag hade fortfarande kunnat säga precis det jag sa idag.

När skolan väl var slut, efter obegriplig natur, lite övertid och torsdagsfika, gick jag till mammas jobb. Jag gick dit för att sälja korv (för att få pengar till lagkassan) och gick därifrån darrig och halvt söndergråten. Vi kom in på precis det som jag pratade med Ina och Cicci om och det slutade med att vi satt och grät på hennes arbetsrum till en halvtimme efter att hon slutat. Mamma är verkligen min förebild när det gäller att prata. Hon vet verkligen när jag behöver prata och när hon själv behöver det pratar hon. Det är en självklarhet att hon aldrig håller något inne och så har det nog alltid varit i hennes liv.

Det är verkligen helt sjukt hur underbart det kan vara att prata. Prata om allt och inget, viktiga saker och oviktiga saker, med människor som betyder något. Att säga "Hej, läget? Okej, jo det är bra. Vi ses" fem gånger om dagen, till personer som man egentligen totalt skiter i, har nästan ingen betydelse överhuvudtaget. Det räknas liksom inte, det är inget samtal som man minns eller som man bryr sig om. Det är de samtal med människor som man tycker om och älskar, som betyder något, oavsett vad man pratar om. Och det är de samtalen som gör att man kan fortsätta leva och må bra och fortsätta ha en relation till just de personerna. Det är iallafall vad jag tror och tycker, och jag tänker aldrig sluta prata med min mamma, pappa, bror eller mina vänner. Vi kan prata om precis vad som helst med varandra och det är just det som gör att vi kan tycka om varandra så mycket och ha den relation vi har.