Jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut

Alla har vi väl någon gång mått dåligt utan att riktigt veta varför? Det känns som ångest, fast man ändå inte riktigt känner den. Det känns tomt, meningslöst och allmänt dåligt. Det är som en ångest som ligger på ytan och bara gnager. Man vet inte vad den kommer ifrån, varför den finns eller om den överhuvudtaget finns. Det kanske bara är en känsla, som man heller inte vet varför man har. Ibland kan det vara värre att känna så än att ha ångest över något som man faktiskt vet vad det är. Tanken på att må dåligt utan att veta varför, gör bara att man mår sämre. Man tänker bara djupare och djupare på vad det är som händer och till slut mår man dåligt över allt. Allting känns hopplöst och det går inte att under några omständigheter se något positivt i någonting. Man blir illamående av alla tankar och känner ibland bara för att kräkas ut allt som finns inom sig. Bara för att se om man mår bättre då. Man blir medveten om varenda del av sitt liv, sin kropp, sina tankar och allt känns bara sämre och sämre ju mer man tänker på det. Det blir som en ond cirkel och det känns omöjligt att komma ur den. Jag brukar komma ur den genom att lägga mig i sängen och gråta mig till sömns. Återigen, utan att egentligen ha något att gråta över, men det känns så.

Att jag känner mig så här deprimerad händer inte ofta, väldigt sällan faktiskt, men när det händer vill jag bara lägga mig ner och dö tills jag blir glad igen. Jag antar att detta är ett normalt beteende att ha någon gång ibland? Om inte, kanske jag borde läggas in nånstans. Nu ska jag bli glad.