Kos dag 1: Upp och ner

Vår resa till Kos började klockan 09:15, då vi satte oss i två olika bilar i två olika delar av Vimmerby. Jag, Therese och Felicia möttes i en röd Honda vid gula kiosken. Det första jag såg när jag tittade på bilen var två väldigt stora leenden i baksätet. Jag log minst lika stort och sedan det ögonblicket kunde jag nog inte sluta le förän resan var slut igen, så lycklig var jag. Off we went och Linköping var första anhalten. Där stod vi och pratade vett med Therese föräldrar i några minuter innan resten av vårt crew anlände med Åses pappa. Gruppkramar, skratt och en väldigt intensiv återförening togs snabbt över av hejdå-kramar, ha det bra och ta hand om er! Tåget som skulle ta oss till Arlanda gick 11:05. Vi tog en vagn för oss själva, drog igång stereon på ganska hög volym, pratade om allt och inget, skrattade åt allt och inget och läste väldigt många tidningar. Stämningen var nog sammanfattningsvis väldigt lycklig. Alla var helt lyriska och kunde knappt inte hålla sig från att spricka av glädje, förväntningar och en aning nervositet. Jag vet inte exakt hur långt tid tågresan tog, men jag personligen tycker att det kändes som att den varade i en kvart.

Väl framme på Arlanda började röran, förvirringen och osäkerheten ta över. Var ska vi? Ska vi äta? Var är vi? Vad ska vi äta? Vad gör vi? Vart ska du? När ska vi gå? Vart ska vi sen? Och sen? När åker vi? Vart är planet? Vad är klockan? Vad gör vi med det? När ska vi kissa? Vad är klockan? Vi hade väldigt god tid på oss, men jag tror att alla kände sig väldigt stressade. Det enda problemet vi hade var Ida Stövle och Drake Gustavsdalberger... typ. Bra gick det iallafall och efter toabesök, McDonald's och väldigt många blickar på väldigt många skyltar satt vi till slut vid gaten. Vi ringde hem, åt äpplen och kissade innan det var dags för påstigning. Nu började alla känslor ta över igen och vi blev lite konstiga. Men efter mycket skratt satt vi på planet. Jag, Therese och Ina på plats 6a, b och c och de andra på 17 eller nåt? Det var en bit ifrån iallafall. På vår rad gjorde vi lite allt möjligt. Pratade, ritade, skrev, fotade, skrattade, såg på film utan ljud, åt och så vidare. Vi gjorde ett litet besök hos våra vänner och de såg också ut att må bra. Klockan cirka 23:30 landade vi på Kos flygplats och ön mötte oss med värme.

Efter att alla fått sina väskor, en del mer trasiga än andra, satte vi oss på bussen till hotell Sevi Sun. En sovande, knarkande dansk reseledare pratade, men ingen fattade vad hon sa, så vi läste i papprena istället. När vi kom fram kollade vi runt lite innan vi somnade in till den ljuva stämman av vår vän tuppen Goliat.

Detta var den första dagen på vår Kos-resa. Det var en väldgt lång dag som innehöll det mesta. Vi hade allt framför oss, allt att längta till och inget att förlora. Och vi hade framför allt inte en aning om hur underbart perfekt denna vecka skulle bli. Vi visste ingenting. Vi var inte ens i närheten av att kunna föreställa oss vad vi skulle få uppleva tillsammans. Vi hade förväntningar, men jag tror inte att vi riktigt visste vad de innebar. Vi väntade på något som vi visste skulle bli bra, men vi visste aldrig hur bra. Det vet vi nu.

/Linnea.