Ego a go-go

Nu när listan på "måste-göra-innan-studenten" närmar sig slutet börjar jag få känningar av panik och ångest. Vad kommer att hända med oss efter den 11 juni? Men framför allt vad (fan) kommer hända efter sommaren? Ina till exempel, en av de bästa kompisarna jag har och har haft flyttar till Stockholm och likaså Johanna. Cornelia har planer på USA och några ska fara och flyga åt andra håll för plugg. SP7A kommer förbi ett minne blott snart och det ... är väldigt sorgligt.

Linnea har jag planerat mitt framtida ungdomsliv med, men sen när hennes pojk drar ner henne i kärleksträsket känns de planerna/drömmarna allt mer overkliga. Jag förstår er allihop som blir kära och inte gör exakt det som ni vill, skulle gjort likadant. Samtidigt så är det min värsta mardröm. Just nu vet jag inte vad jag vill riktigt. Polis vore ju förbannat roligt, fotograf, lärare eller dansare också. Vägen dit är så lång bara, och vart ska man få alla pengar ifrån? och tiden. Vill ju inte vara 55 år när jag skaffar barn.

Jag vill resa och leva livet nu, men ensam? vad är charmen med det? Ska man hitta sig en pojk bara för att? som många gör nuförtiden, eller ska man leva som singel i 100 år till? ... Inget lockar och inte minst tanken på att hitta den rätta. Vad händer då? Ska man leva olycklig under hela den tiden man gör det man tror att man vill, fast det egentligen inte är det rätta? Ingen ska ju behöva ge upp sin framtid för den andras skull, eller?

Herregud, nu blev det lite för mycket att tänka på. Kanske att jag bara ska ta livet som det kommer, vara glad att jag lever och har allt en i-landsmänniska vill ha. Så får det bli.